Print

8. Hantering av mark

Krav

Det kan vara relevant att förhålla sig till förvaltningen av mark i de utvecklingsländer där mark inte har formell ägare, eller där det inte finns någon skriven lag om rätt till mark.

Hantering av mark kan vara ett relevant område, om ni eller era leverantörer måste tvångsflytta ursprungsbefolkningar i samband med expropriation eller etableringen av ett företag.

Dessutom kan staten själv i vissa fall vara den olagliga innehavaren av egendom som rättmätigt tillhör den inhemska befolkningen. Det är därför viktigt att ni är medvetna om de utmaningar som detta kan innebära för er, leverantören, ursprungsbefolkningen och lokalsamhället.

Om ni anser att det finns en risk att er leverantör hanterar mark på ett sätt som skadar den inhemska befolkningen eller det lokala samhället, kan du lägga till följande krav i uppförandekoden genom att klicka på "Spara i Urklipp". 

Land Management

Purchase of Land

Before purchasing land, the supplier shall seek the prior and informed consent of all legal and/or customary owners.

Relocation

The supplier shall ensure that it does not participate in or benefit from improper forced relocations. The supplier shall also adequately compensate inhabitants in legitimate relocations.

Spara i urklipp

Viden om

Nedan följer en detaljerad beskrivning av de krav som ställs i konventioner och standarder när det gäller förvaltning av mark:

8.1. Markförvärv
I vissa utvecklingsländer har marken ingen formell ägare. På andra platser finns moderna system för registrering av markägare parallellt med traditionellt ägande eller sedvanerätt (oskriven rätt). Ursprungsbefolkningen kan därför sakna bevis på sitt ägande, eller andra personer kan ha olagliga eller konkurrerande bevis för sitt ägande av samma mark. I vissa fall kan staten själv vara olaglig innehavare av egendom som rättmätigt tillhör den inhemska befolkningen.

Ett annat problem är att lokala lagar inte alltid erkänner svaga ägargrupper – till exempel berövas kvinnor ofta sin egendom, eftersom staterna inte erkänner eller verkställer deras rättigheter. Även om statens lagar eller sedvanerätt hävdar motsatsen, har kvinnor enligt internationell lagstiftning om de mänskliga rättigheterna, rätt att förvalta sin egendom och ingå avtal, och hustrun och mannen har samma rätt till äktenskaplig egendom.

Utan undersökningar av äganderätten före köpet riskerar leverantören att köpa mark av en påstådd ägare, eftersom äganderätten felaktigt kan ha överförts från den verkliga ägaren. Leverantören bör därför vara medveten om att vissa säljare inte är verkliga markägare enligt internationell rätt.

Vid alla marktransaktioner bör leverantören därför undersöka ägandet noggrant och samråda med alla berörda grupper. När man har med ursprungsbefolkningar att göra, är det viktigt att understryka att denna grupp enligt internationell rätt åtnjuter särskilt skydd på grund av deras historiska relation till land och territorier, som de använder eller bebor. I sådana fall kräver internationell rätt att den inhemska befolkningen ger sitt samtycke innan en omlokalisering kan genomföras.

8.2. Tvångsförflyttningar och expropriation
Tvångsförflyttningar kan utföras endast av myndigheterna och endast i enlighet med lokal lagstiftning och det internationella skyddet av de mänskliga rättigheterna. Det bör understrykas att tvångsförflyttning av boende utan deras samtycke endast är tillåtet om det gäller allmänt ändamål, nationell säkerhet, ekonomisk utveckling eller för att skydda folkhälsan.

Tvångsförflyttning av människor kan därför inte göras för att hynna privat utveckling utan ett offentligt ändamål. När flytten har ägt rum ska de människor som har omlokaliserats, få tillräcklig ersättning, och får inte göras hemlösa. Leverantören bör säkerställa att den inte är inblandad i tvångsförflyttningar som inte uppfyller ovanstående krav.

I fall av frivillig förflyttning bör leverantören alltid inleda en dialog med nuvarande boende innan egendom köps eller hyrs, för att se till att invånarna är villiga att flytta samt att de får tillräcklig ersättning i form av ersättningsmark och/eller bostad av samma och tillfredsställande kvalitet. Denna praxis bör tillämpas även om marktransaktionen kompletteras med en mellanhand eller regeringen.